Jag är nog en av dom människor som är riktigt olycklig. Jag lever i ett osunt förhållande med en kille som verken vill visa känslor eller att han bryr sig om att visa känslor. Vill lämna honom men det går inte. Något håller mig tillbaka min rädsla att folk i våran närhet ska döma mig. Vi har ett barn ihop han och jag, vi bor i ett hus dock är det han som äger huset. Vi lever ett riktigt svenssonliv utåt sett. Men ingen ser hur han behandlar mig bakom stängda dörrar. Han är oftast kall å ibland väldigt elak. Jag är trött på att bli dumförklarad av han. Man behöver inte bli bokstavligt talat bli misshandlad. Jag känner mig känslomässigt misshandlad och nedbruten av honom. Jag orkar snart inte längre att stiga upp. Jag ligger i en djup grop som dra mig längre ner. Jag känner mig misslyckad och korkad.

Olycklig som drömmer om att få bli lycklig igen av en kille som behandlar mig med respekt! Fast finns det fina killar? känns inte som det gör det riktigt. Han jag är tillsammans med nu är mitt längsta förhållande jag har haft.

The End!